Wille Crafoord

Wille Crafoord

”Amuse pratade med Wille Crafoord om hans liv som artist både som hiphopare och trubadur och dess skillnader.”

 

Text: Redaktionen

 

Hej Wille! Du har hunnit med en hel del i ditt artistliv, kan du berätta lite om vad det är du har gjort?

– Jag började med en hiphop grupp som heter JustD. Det var jag – som kallade mig Doktor C – Gura G och Pedda P. Vi var tidigt ute på 80-talet med att göra hiphop på svenska och under 90-talet hade vi en period där vi lanserade hiphop på svenska. Vi var egentligen lite tidigare ute än den vågen!

I slutet på 90-talet började jag även göra skivor under eget namn, Wille Crafoord. I form av mer visor och jazz har jag släppt flera album och gjort musik och texter till andra, som t.ex. Bo Kaspers Orkester, Magnus Lindberg och musikaler. Jag har medverkat i Melodifestivalen ett par gånger och gjorde filmmusik till bl.a. ”Adam och Eva”, klassikern från 90-talet.

På sistone har jag återigen börjat jobba med JustD. Vi släppte ett album, trippelalbum för ett år sedan som bland annat innehåller världens längsta låt som är över en timme lång. Den heter ”Livets Allra Längsta Sommarkväll”, låten har förkortningen ”LALSK”. Albumet heter ”Den felande länken” och det är enastående inspirerande att komma igång med JustD teamet igen.

Vi har just nu fullt upp med en podcast som heter ”JustDpodd” och finns att hitta på nätet. Den håller på att växa oss över huvudet. Parallellt med detta gör jag även en podcast om Stockholms historia. Den heter ”Våra Drömmars Stad” och rekommenderas även om man är från Värmland. Det är de två saker som jag ägnar mig åt på heltid just nu.

 

Du nämner bland annat JustD. Ni tog en rätt lång paus, är ni tillbaka för att stanna eller blir det bara ett kort återkommande i rampljuset?

– Jag har aldrig lämnat JustD, det blev mer en stor splittring. Flera av medlemmarna ville varken jobba eller ses och det pågick i 20 år. Vi var bästa vänner så det var underbart att återförenas framför allt på ett vänskapligt plan. Man kan betrakta det i efterhand som att vi tog en lång paus.
Jag tror många människor kan känna igen sig i att man har barndomsvänner som man inte ser alls under en längre tid men sen träffas man igen och så får man ihop det som om ingen tid passerat. Just nu är vi i en kreativ period så vi får se vad som händer.

 

Wille Crafoord
Foto: Linus Hallsénius

Under ditt artistliv har du samarbetat med ett flertal artister, kan du nämna några av de och lite om samarbetet?

– Ja, jag har till exempel en turné nere i Skåne där vi rider hästar. Den heter ”Hovturnén” och brukar pågå i slutet av juli, början augusti. Så rider vi runt från ställe till ställe och där brukar jag plocka med mig olika gästartister. Då har jag samarbetat med alla tänkbara artister som Arja Saijonmaa, Lill Lindfors, Staffan Hellstrand, Dan Hylander och en uppsjö andra underbara musikanter. Jag brukar kalla turnén för en avlägsen släkting till ”Packmopedsturnén” som är där uppe hos er i Värmland. Jag hade det stora nöjet att följa med Göran Samuelsson en gång och det var väldigt trevligt. Jag tog med mig de bästa idéerna och skapade denna ”Hovturnén”.

Jag har även samarbetat med geniale Måns Herngren och gjort musik till några av hans filmer. Även, som jag nyss nämnde, Bo Kaspers Orkester som från början var kompband till JustD. När de spelade med oss och började göra sina egna låtar hjälpte jag dem med att göra texterna till deras första skivor. Jag har samarbetat med Jules Sylvain som är en legendarisk kompositör från Sverige och som dog redan 1968. Jag fick den stora äran att sätta text till en massa melodier som han hade gjort.

Melodierna upptäcktes hastigt och lustigt i mitten på 2000-talet i en koffert på Mallorca där han bodde i slutet av sitt liv och då behövde man sätta text till dem. Melodierna var gamla fast nyupptäckta och då fick jag äran att skriva texterna. Jag gjorde då en musikal av detta material som jag kallade Skyll på Sylvain och som sattes upp på Stadsteatern. Det var ett väldigt roligt samarbete där bland annat Marika Willstedt var med, även känd från programmet ”Så ska det låta”. Jag och Marika har även haft ett band tillsammans, ”Bara Vänner”. Vi gjorde ett album som vi hade 2-3 hits på som man kan ta del av på Spotify. Låtarna heter bl.a. ”Kärlek för fler än två” och ”Som vi brukar”.

Under några år jobbade jag mycket med Salem Al Fakir. Han spelade fiol med mig och vi gjorde en turné tillsammans och en skiva som ligger på Spotify som heter ”Live at Riddarhuset”. Sedan hade jag en liten hiphop grupp tillsammans med Johan Johansson, den legendariska punkaren, i början på 2000-talet som hette ”Griniga Gamla Gubbar”. Det har varit en del olika varianter genom åren…

 

Wille Crafoord
Foto: Linus Hallsénius

Vilka är dina influenser och idoler?

– Jag har lyssnat på väldigt mycket hiphop naturligtvis, det har jag alltid med i ryggen. Det tar jag även med mig när jag spelar gitarr ensam på scenen, att ha hiphopens mer fria förhållningssätt till musik och melodi. Så fort man fastnar någonstans så lägger jag alltid på lite gammal rap. De viktigaste är att det finns tryck i attityden och ett groove, sedan brukar det ge sig det där med ackord och melodier. Man blir lätt låst om man lyssnar för mycket på till exempel Beatles eller alltför arrangerad typ av musik, även om det också är underbart.

Svensk musik och det svenska språket har alltid legat mig varmt om hjärtat. Hur det har formats och utvecklats i musikaliska sammanhang genom Povel Ramel, ”Hasse och Tage” och allt fantastiskt som skrivits på svenska. När jag började med musik, i mitten på 80-talet, sjöng de flesta på engelska. Det har alltid känts väldigt självklart för mig och JustD att jobba på svenska. Det gläder oss att idag är det nästan självklart att man ska göra all hiphop på svenska. Och hur mycket språket har vunnit på det!

 

Har du något speciellt minne som du vill dela med dig av från ditt artistliv, i så fall vad och varför just det minnet?

– Det skulle nog faktiskt vara med Jules Sylvain då det var ganska enastående. Sedan är jag glad över att jag hann lära känna Povel Ramel när han levde. Mikael Ramel, Povels son, är en stor idol för mig och vi gör även spelningar ihop. Vi har även en konstellation som vi kallar för ”Legitimerade Legender” där vi med ojämna mellanrum, som vi säger, delar ut pris till olika människor som har åstadkommit nåt bra men som kanske inte märks för tillfället. Ofta är det så att pris som delas ut går till de redan hyllade. Så vi tycker det är roligt att dela ut pris till dem som inte hyllats på ett tag. Nu senast har vi delat ut en legendlegitimation till Kjell Höglund.

 

Du har erfarenhet från både hiphop och som trubadur. Hur är förhållandet mellan att slå igenom som hiphopare respektive trubadur, som du ser det? Vilket tror du är lättare respektive svårare?

– Att vara hiphopare är ganska jobbigt. Det är en ansträngning både live och som människa då man hela tiden måste hoppa upp och ner och vara på alerten. Det kräver mer energi. Som trubadur känns det mer som en tillbakalutad tillvaro och framförallt så gör jag mina trubadurspelningar ensam 0på scenen, det blir konfliktlöst men även ganska tråkigt eftersom jag tycker om att vara i grupp. Och hiphop funkar som grupp för mig. Då får man mer dynamik och det är givande även om det tär på krafterna.

 

Vad har du för saker på gång framöver, hur ser 2017 ut?

– Det är framför allt med ”JustDpodden”, som har blivit en allt mer växande sysselsättning, större publik ger mer krav. Samma resa gör jag med ”Våra Drömmars Stad” podden, man kan säga att de blir heltidsarbete för att få allt att fungera.

 

 

Liknande artiklar

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng