Gammelvala – Kultur och nostalgi

Gammelvala är en fantastisk möjlighet att få se hantverk, teknik och miljöer från gångna tider. Som spegling av livet för människor blir det problematiskt. Den hårda verkligheten kan uppfattas som idyllisk. Vi som visar hantverk och annat är ju inte beroende av att vi producerar vad som krävs för uppehället.

Min fru och jag deltar i Gammelvala sista veckan i juli. Deltagarna visar hantverk och teknik från början av 1900-talet. Miljön vid Värmelns strand, med gamla byggnader bidrar till upplevelsen. Scenföreställningar som skådespel, musik och dräktparad ordnas dagligen.

Hantverken vi visar var viktiga för 2 – 3 genrationer sedan och omges ofta med en känsla av nostalgi. Vi bidrar till att kunskapen om hantverken hålls vid liv och nya generationer får se den delen av vår gemensamma historia.

För 100 år sedan hade industrialismen redan förändrat villkoren. Trots det levde i många miljöer hantverket kvar. När farmor var ung i början på seklet producerades nästan allt på gården. Det man köpte var en tunna sill på hösten och då det inte längre gick att brygga bra öl på bakjästen blev man ”tvungen” att köpa ny jäst som kostade fem öre. Fem öre motsvarar i dag 35 kr. Även det var svårt att ha råd med.

Trots allt fanns plats för lite lyx och farmor berättade om ett par bomullsstrumpor hon önskat och fått som julklapp.
Gårdens får och linodling gav de fibrer som behövdes och spanns med spinnrock och slända. Tråden användes för att väva tyger till kläder och andra textiler för huset. Bara att spinna tråd tog ca 50 timmar per kg med spinnrock.

Kläder för en person vägde ca 5 kg och tog 250 timmar att spinna, med vävande och sömnad långt mer än två månaders arbete. Spinnande var inget avkopplande nöje, det var en ständigt pågående kamp för att få kläder på kroppen.

De kolare som två i taget sköter milan gör
ett fantastiskt arbete som ger karaktär åt hela Gammelvala.

Kolarna tillhörde industrialismen och var entrepenörer som levererade kol till järnbruken.

Kolarna högg veden under sommaren, kolade från mitten av september, sorterade och lagrade kolet torrt för att sedan med häst transportera kolet till järnvägen. Under perioder då hästen inte behövdes såldes den ofta och en ny häst köptes in när det krävdes. Att behålla sin häst hade man inte råd till. På 1930-talet beräknades en mila som gav 70 m3 träkol totalt kräva ca 90 dagsverken eller fyra och en halv månaders jobb i dagens samhälle. En kolare brände normalt fyra milor per år.

Produktionen av träkol växte under 1900-talet och 1943 producerades 5,8 miljoner m3. Under 1950-talet upphörde kolningen nästan helt beroende på ny teknik för järnframställning.

Ett ton tackjärn krävdes ca 30 m3 träkol
(40 dagsverken). Kolaren fick ca 5 kr per m3 vid mitten av 1930-talet. Det innebar 4 kr per dagsverke och då måste han själv hålla häst, mat, kläder och verktyg. Ett ensamt farligt slit, ofta långt från andra människor.

Kolarkojan beräknades ta tio timmar att bygga. Det var bostad en stor del av året och förhållandena var svåra.

När vi ser på hantverk och arbete från förr i tiden vare det är på Gammelvala eller program på TV är det ofta utan att slitet för att få mat, kläder och någonstans att bo visas upp.

Alltför ofta ser jag samma tendens även i akademiska sammanhang som borde ge en bättre bild. En kurs i ”Humanteknologi” vid Göteborgs universitet hade en text som handlade om hur förtryckta kvinnorna blev då de lämnade landsbygden och flyttade till industristäder.

En kvinnlig deltagare från England invände att hennes mor var en av de kvinnor texten handlade om. Moderns berättelse var att det var fantastiskt när hon kom bort från förtrycket på landsbygden och fick en egen lön. På landet arbetade man ofta för enbart mat, husrum och lite kläder. Kursledaren viftade bort invändningen med att ”om vi nu utgår från kursmaterialet, vad ska vi då dra för slutsatser”, enligt mitt sätt att se ett icke akademiskt sätt att hantera en invändning.

På Gammelvala är vi stolta över att visa upp hantverk, metoder och föremål från gångna tider. De sociala aspekterna är det svårt att förmedla, men det finns fortfarande arbetarlitteratur att låna på biblioteken som berättar den historien.

Låna böcker och läs om vår historia.
Privata bilder

Top

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng