The Night Flight Orchestra, Foto: Emilie Lager

The Night Flight Orchestra

”vår rockshow borde ju vara värd en egen resa, eller åtminstone en omväg.”

 

Text:Redaktionen, Foto: Emilie Lager

 

Hej Daniel! Ni släpper nu i dagarna er fjärde skiva ”Sometimes the world ain’t enough”. Skiljer sig det mycket från
tidigare plattor?

– Låt oss börja med att diskutera med vad musik egentligen är nuförtiden. När jag var ung var musik en kulturell vattendelare, du identifierades via din musiksmak, och syntare och hårdrockare var lika långt ifrån varandra som Donald Trump och Nordkorea. Det vi strävar efter att utveckla med vår musik är en slags progressiv regression tillbaka till det polariserade musiksamhället, att få musik att faktiskt betyda något igen. Och för varje enskild ny lyssnare vi får vill jag tänka att vi sår ett frö, att för hen kommer kanske inte längre musik att vara bara ännu en kulturyttring bland många andra, utan återigen bli en teleportör in i en annan dimension där alla andra intryck blir överflödiga. Jag tror att vi kommer närmare och närmare vårt mål med varje skiva.

 

Hur tror ni att mottagandet kommer att bli?

– Jag hoppas att vi når fler människor med varenda skiva vi släpper, och förhoppningsvis konverterar en och annan till vår sida. Vi startade ju det här bandet utan att ha några direkta karriärmässiga mål, så allt som händer rent kommersiellt är bara en bonus.

 

Vad är ni mest nöjda med gällande det nya albumet?

– Att vi hela tiden blir större och bättre och kan fortsätta att göra nästan precis vad som faller oss in.

 

Ni åker på en stor turné i slutet av november, kommer ni uppträda i Värmland eller i närheten?

– Det beror hur man definierar närhet till Värmland. Men Stockholm, Oslo och Skövde borde ju fungera? För att parafrasera Guide Michelin, vår rockshow borde ju vara värd en egen resa, eller åtminstone en omväg.

 

Vart är albumet inspelat, och hur lång tid tog det att skriva och spela in det?

– Som vanligt är det inspelat i Richard Larssons (keyboards) studio Handsome Hard i Kävlinge och i Nordic Sound Lab i Skara. Vi har ända sedan början alltid producerat och spelat in allting själva, och det är en stor del av nöjet med det här bandet; att vi inte har någon utifrån som kommer och lägger sig i och har en massa åsikter. Hela inspelningsprocessen är alltid väldigt spontan och slumpartad.

Till skillnad från många andra band så är vårt låtskrivande och våra inspelningar mer en kontinuerlig historia, så det är lite svårt att avgränsa var en skiva slutar och nästa börjar. Men inspelningarna för ”Sometimes The World Ain’t Enough” tog väl sammanlagt några veckor.

 

Hur många livespelningar tror ni att ni har gjort sedan ni började?

– Vi höll en ganska låg profil i början, så det är egentligen först efter den förra, tredje skivan ”Amber Galactic” som vi på allvar har börjat komma ut och spela samt göra lite större saker som turnéer och festivaler, så kanske femtio spelningar sammanlagt.

 

Hur kom ni fram till namnet ”The Night Flight Orchestra”?

– Min och Björns (Strid, sång) vision när vi startade bandet var att skapa ett soundtrack till våra egna turnéer och resor. Jag gjorde min första turné med Soilwork i USA 2006, och det var då vi lärde känna varandra. Vi bondade direkt över olika classic rock-skivor, och när man sitter lite småfull på en turnébuss och ser en massa episka amerikanska landskap svepa förbi så känns det lite som att vara med i en film, och vi kände att det finns inga band längre som gör musik som passar till den typen av upplevelser. Nattflyg är också en form av resande som passar väldigt bra in i det sammanhanget, när man sitter däruppe ovan molnen och stirrar ut över det stora kittlande mörkret. Så The Night Flight Orchestra kändes som en väldigt bra inramning till vad vi ville göra.

 

Vad är det största ni har vart med om i er musikkarriär hittills?

– Första repet med The Night Flight Orchestra. När vi samlades i ett rum första gången och började spela, då märkte vi hur allt bara föll på plats, utan att vi ens hade pratat om det innan. Vårt sound bara fanns där.

 

Har ni uppträtt i Värmland någon gång? Har ni något roligt Värmlandsminne att dela med er av, eller något annat ku turnéminne?

– Inget Värmlandsminne, tyvärr, men jag önskar att jag hade. Jag har ju alltid varit förtjust i svensk rocklitteratur; alltifrån Lundells ”Sömnen” till Pluras ”Resa Genom Ensamheten”, för att inte tala om Måns Ivarssons episka Lundellbiografi ”Vill Du Ha Din Frihet Får Du Ta Den”, liksom bokversionen av radioprogrammet ”Livet Är En fest” som Stefan Wermelin och Staffan Schöier gjorde.

För mig, som växte upp i Falköping mitt i djupaste Västergötland och stod folkölsfull och tittade på Lili & Sussie i Folkets Park i min ungdom, vilar det ett oerhört romantiskt och sentimentalt skimmer över hela den eran; när artister och band kunde ge sig ut på ordentliga sverigeturnéer, och till exempel få sig ett par rejäla Värmlandsminnen. Så det korta svaret är: nej, jag har inga Värmlandsminnen, men jag vill väldigt gärna få.

 

Vad är det svåraste med att lyckas med sin musik?

– Att inte tänka för mycket, utan bara göra det man verkligen har lust med utan att försöka anpassa sig till sina egna eller andras förväntningar.

 

Vilket är Sveriges bästa liveband, efter er?

– Tribulation.

 

Har ni någon stor drömspelning, vilken?

– Att spela in en liveskiva på Budokan. Alternativt en livespelning på SVT, via satellit från Hawaii.

 

BANDMEDLEMMAR
Björn Stridvocals
Sharlee D’Angelobass
David Anderssonguitars
Richard Larssonkeyboards
Jonas Källsbäckdrums
Sebastian Forslundguitars, percussion, special FX
Anna-Mia Bondebacking vocals
Anna Brygårdbacking vocals

Liknande artiklar

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng